yohannajorgensdotter

Jag skaffade denna blogg för att dela med mig lite av mitt liv.

Jag skriver verkligen inte detta för att få något medlidande eller liknande eller att någon ska tycka synd om mig för att det är det inte.

Jag får ju säga att jag hade upplevt otroligt mycket vid 16 års ålder vilket fick mig att mogna tidigare en många av mina andra kompisar. Dom vänner jag har hade inte riktigt förståelse för det som hände, för dom hade inte ens i närheten fått uppleva det jag fick.
Så nu kommer en lite livshistoria, och jag vet att det kommer kännas otroligt skönt efteråt när jag har lättat på mitt hjärta en gång för alla.

Kommer igentligen inte ihåg så jätte myckt från när jag va liten. Vet vart vi bodde o.s.v. Men det jag kommer ihåg mest ifrån var när vi flyttade till vårt radhus. Jag har alltid intalat mig att jag ville att vi oxå skulle vara den lyckliga kärnfamiljen. Min pappa reste väldigt mycket i sitt jobb när jag va liten. Och min mamma hade en speciell uppfostran, hon tyckte att det va lättre att istället för att sätta sig ner & prata med ett barn så var det mycket lättare att skrika, funkade inte det så var det lättare att ge en örfil. Så var det. Hon kommer inte från en lätt uppväxt men jag som är 22 år nu tycker inte att det är en ursäkt utan snarare att hon inte skulle vilja att någon av hennes barn skulle behöva uppleva samma sak. Så det jag kommer ihåg tills jag är 6 år då jag får en lillebror. Hade aldrig upplevt att mina föräldrar var så där kära som man såg andra föräldrar var, nu i senare år har jag fått reda på att dom skaffade min lillebror för att dom trodde att deras förhållande skulle bli starkare och få dom att stanna kvar för varann.

Fick då en lillebror, och vill tillägga att han är min guldklimp, men han har även fått stå ut med mycket av min ilska jag har bärt på. Sjävklart blev jag glad när jag blev storasyster. Men jag var en bortskämd unge. Och nu kom han då skulle jag ju inte bli lika mycket sedd. Men nu idag skulle jag aldrig ha velat varit ensamt barn. Är så lycklig över att ha en lillebror. Åren gick och det var som vanligt min mamma använde sig av samma metod. Som aldrig funkade eller skulle fungera. Man skapade en viss rädsla. Men jag ville inte att min lillebror skulle få uppleva vissa saker så jag tog ofta på mig hans skuld så att han inte skulle få ta den där örfilen. Så när jag va 8 eller 9 kommer inte riktigt ihåg fick jag reda på att min mammas syster hade cancer. Då vände min mammas liv upp & ner det va hennes bästa vän men även syster. Så som jag uppfattade så gick det rätt fort. På så sätt fick jag en syster. Eller ja det är ju min kusin. Men hon har så lännge jag kan minnas känts som en syster.

Och livet hemma fortsatte som "vanligt". Visst man blev älder o.s.v. Men ja det finns många men. I mellanstadiet hade jag en jobbig period. Ville inte gå till skolan, kom på massa ursäkter. Men så va mellanstadiet slut och efter den sommaren skulle jag börja högstadiet. 7:an en helt ny klass md nya människor. Jag hade redan då skaffat mig nya kompisar genom handbollen. Så skulle då börja 7:an  och fick då reda på att min mamma hade fått bröstcancer och ja, då trodde jag att det skulle gå illa. Men hon klarade sig ur det vilket var otroligt skönt. Ingen vill mista sin förälder. Min pappa kämpade då på för att vara ett stöd för oss alla, men han har aldrig varit bra på att visa känslor. Men han kämpade på för allas skulle. Samtidigt som han var tvungen att jobba. 2 år senare när mamma var klar med alla operationer den 17 Janurai på hennes födelsedag så vill min pappa skiljas. Eftersom han alltid varit rädd för konflikter så valde han att säga detta med alkohol i kroppen vilket jag inte tycker var mer en fegt men vissa människor kan inte säga vad  dom tycker utan alkohol. Då visste inte jag att han inte känt något för min mamma på x antal år. Men det vet jag idag. Dom skillde sig och det var en långresa. För under dom 2 åren innan dom skiljdes och mamma fick cancer fick vi även reda på att mormor hade hjärntumör. Men vi valde att inte berätta för mormor om mamma. Vi ville inte att hon skulle känna att hon kunde förlora en dotter till. Så det hände mycket på 2 år.


Men dom skiljde sig och jag flyttade med mamma. Hon fick pappa att bli det svarta fåret. Men det är aldrig ens fel att två träter. Det var fortfarande en långväg att gå. Jag började gymnasiet och hade ingen vidare kontakt med pappa. Träffade då min första riktiga pojkvän som blev en tillflytkts ort och hade även träffat min bästa vän Linnéa. Dom bodde på samma ort så där spenderade jag mycket tid. Men hade även kvar vänner här hemma. När jag gick ut gymnasiet fick pappa och jag en lite närmare kontakt han hade ett jätte fint tal på min student. Han gav mig ettt guldhjärta som fortfarande hänger runt min hals. Han sa i talet att jag va hans lilla hjärta. Jag bodde då kvar hemma hos mamma 1 år efter studenten. Jobbade & började sedan plugga. Sedan 2008 valde jag att flytta hem till min pojkvän och hans familj. Vilket gjorde min mamma ledsen. Men under dom åren vi bodde ensamma var otroligt jobbiga. Hon hade mycket ilska och hon gjorde saker jag inte riktigt fattade varför men nu tror jag att det va för allt hon bärde på. Jag frågade ett antal gånger varför hon behadlade mig som hon gjorde och svaret var för att hon blev behandlad så.
Jaja jag fortsatte mitt liv den sommaren hos min pojkvän, men i slutet av sommaren så flyttade jag hem.  Och va så klart jätte ledsen för att de var ju där jag kände mig trygg. Men var nog inte kär i honom utan tryggheten. Hans familj blev som min familj. Då flyttade jag hem igen. min pappa kom och hämta mig å alla grejer. Kännde fortfarande inte riktigt det bandet mellan mig & pappa så som vi har nu. Så flyttade hem till mamma och bodde där i 2 månader innan jag fick jobb och flyttader på riktigt till eget och började "hitta" mig själv. Blev stark i mig själv. Träffade sedan en person som fick mig att tänka annrolunda. Han kände mig lyckligare en på väldigt länge. Kände då att det var dax att ta en paus från min mamma och fick en väldigt bra kontakt med min pappa. Han blev som min bästa kompid, idag vet jag att han ställer upp för mig i vårt & torrt.
Valde iaf att säga upp mitt heltids jobb, sälja mina möbler och flytta med honom till hans hem och stad. Vilket kändes helt fantastikt för ett tag. Men vilket tyvärr inte funkade. Men vi var inte rätt för varann. Men han fick mig att lära mig mycket om mig själv.
Jag flyttade sedan tillbaka hit. Dels för att jag saknade min bästavän som jag nu kan kan träffa så ofta vi får det att gå samman. Och nu har jag bott hos min pappa. Sedan jag flyttade hem. Tatt kontakt med min "systet" och skaffat mig en egen lägenhet igen. Och har min bästavän 5 min ifrån mig. Jag är lycklig. Och jag vet att jag kommer lyckas med mina mål.
Så bara för att livet inte alltid går som man vill när man är yngre och inte kan välja så får man se till att välja rätt nu och ta vara på det man har nu. Så som jag ser mig själv nu skulle jag säga.
Glad, posetiv och tänker ofta på andra i första hand gillar att ge. Trivs med den jag är idag.

Så ta vara på det ni har..






Även om jag inte nämt min underbara farmor & farfar i texten har dom varit ett stort stöd